Körde över en duva med cykeln idag
Nu har jag fått lite perspektiv på livet, tex borde jag stanna inomhus pga fara för omvärlden. Kanske EEN borde passa på att blogga. Jag slår ihop alla missade reflektioner och små tankar i ett sammanfattande inlägg.
Karin Wikström
THE DYNAMIC SEMIOTIKIS
Tänkte göra en liten Ernst-fråga av något som Gert Z Nordströmmis tagit upp i boken Bilden i det postmoderna samhället från 1989. Där fann jag nämligen en enkel liten påminnelse om hur man kan tolka olika bilder.
Vad är bildens uppgift?
Kort svar:
Det beror på.
Långt svar:
Ligger tyngdpunkten på sändaren handlar det om att bära fram budskaparens/upphovspersonens upplevelse (sorg, avund, förtryck, kärlek). Om tyngdpunkten ligger på mottagaren är uppgiften att skapa någon reaktion, förändra attityder osv (mycket användbart i reklam).
Är det ämnet som är det viktiga är bildens syfte att informera, som i läroböcker, uppslagsverk.. Det kan också vara meddelandet i bilden som är det viktigaste och i så fall har det en mer poetisk funktion. Skapad för att uppfinna nya metaforer, tekniker, experimentera, omvandla. Bilden "talar för sig själv" och inte för att informera något.
Känner igen det där med att orden förvränger vad man sett
fiskkatt
ssesemsemisemiosemiotsemiotisemiotiksemiotikos
Jag tycker mig numera ha ok koll på Pierce och Saussure.
Läser på Wikipedia:
Charles Pierce, född 1920 i Haverhill, Massachusetts, död 18 februari 1999 var en amerikansk mördare som åtalades och dömdes till livstids fängelse 1980 för mord.
Det var den 22 november 1969 som Pierce kidnappade, ströp och våldtog den då 13-åriga Michelle Wilson, från Boxford
i Massachusetts. Han kom vid rättegången att gå under namnen ”The
Haverhill drifter” och ”The Boxford monster”, för sitt brutala dåd och
misstanken om betydligt fler, dylika brott som inte gått att bevisa.
Blev något mer intresserad av den andra Pierce än vår och tänkte att jag kanske borde ha följt min 17-årings dröm om att bli kriminolog istället. Men när jag ändå är här kan jag lika gärna ta det här från början. SEMIOTIK ==== vetenskapen om tecken - egenskaper, kommunikation och ett enkelt sätt att tala om bilder skulle kunna vara att beskriva dem utifrån konnotation och denotation. Men eftersom det här numera är vetenskapLIGT så måste det brytas ner i minsta lilla pixel för att vi ska ha några svåra ord att glänsa med. Den rätte Charles Sanders Pierce pratade om ikoner, index och symboler och Feerdinand de Saussure kom fram till att det där med att uttryck -signifiant <3 innehåll -signifié = tecken. Det konkreta i uttrycket måste vara tillsammans med det abstrakta innehållet 2 b a sign. Eng förkortning var nödvändig för att balansera all fransk. Det finns tillfälliga, verbalspråkliga tecken som t.ex BORD och som kallas arbiträra tecken, medan motiverade tecken är ikoniska och mer allmängiltiga, till exempel EN BILD på ett bord.
Edvard Derkert
Språket delade Saussure in i langue och parole, där de förstneemnda inbegriper ord, begrepp, talesätt; koder som vi lär in, medan parole mer handlar om individuella handlingar och meddelanden. Om jag inte har förstått det fel var det sedan GZN som delade in i detta i vilande/passiva och aktiverade/samstämmiga tecken.
Mer Nordström:
Och här tycker jag nog att allt blir onödigt krångligt. Men kanske har jag lärt mig det på riktigt om tre(ttio?) år.
Paradigm som språkvetenskapligt böjningsmönster handlar om hur det visuella innehållet förändras genom olika val - färg, komposition, material osv. URVALET är det centrala. Tänk tallrik..
Syntagm är det hela sammanställt. Hur det linjära och öppna fungerar ihop med det paradigmatiska delarna (från tallrik till buffé).
I Det kreativa ögat diskuteras också konventionen
(överenskommelsen)inom semiotiken, som något vi genom erfarenhet och
kunskap måste lära oss och med den synen är bildspråket konventionellt.
Alla tecken och koder vi finner i vårt verbal- och bildspråk är
konventionella och på ett eller annat sätt inlärda.
Däremot är den dubbla artikulationen
frånvarande i bildspråket eftersom den förklaras genom att
tecken som är uppbyggda av delbara och flertydiga småbitar kan få en ny
betydelse (som bokstäver, tex bil= B-I-L, + att de består av
fonem/ljud). Språksystem
som saknar den här uppbyggnaden kan inte äga den dubbla artikulationen
och eftersom beståndsdelarna i en bild består av ex streck, prickar
eller annat- och är utbytbara gäller inte det här för bildspråket, säger GZN.
Rund är bollen, den tål mången törn.
Fyrkantigt är fönstret och har många hörn.
Trekantig är triangeln, den har sidor tre.
Avlång är en matta som på golvet man kan se
Akvarell av Kristina Benght.
Vad geeeller form KONTRA substans vill man nå tecknets kärna genom att skala av onödig substans från formen för
att nå bildens rationella uttryck. Uttrycket i ett verk som är viktigt för innehållet kallas uttrycksform och det som är viktigt för uttrycket som finns i innehållet kallas innehållssform. För att göra det ännu lite krångligare tas exemplet med Meret Oppenheims Lunch i päls från 1936 upp i Det kreativa ögat och förklaras med att pälsen räknas till det som är form, eftersom det är det nödvändiga för verket. Och att själva koppen egentligen skulle kunna bytas ut mot något annat samtidigt som verket fortfarande skulle kunna handla om en go lunch i päls.. Kanske är grenarna form i Beth Cavener Stichers "your eyes have their silence" från 2009, då musen hade kunnat bytas ut mot ett annat djur och fortfarande ge en någorlunda lik känsla?
Var Nordströms tankar mer lättbegripliga för 25 år sedan undrade jag då boken Bilden i det postmoderna samhället(1989) fann mig på biblioteket? Ja minsann, till skillnad från Det kreativa ögat tycker jag faktiskt att det med olika kontexter var lite enklare beskrivet. Så här förstår jag det i alla fall:
Inre kontext= Bildens inre beståndsdelar, hur de är framställda och kombinerade. Bildens grammatik. Ibland kan det handla om upprepningar, i färg/form/teknik/material eller om mötet mellan kontraster: mörkt-ljust, horisontalt -vertikalt, stillhet-rörelse, nära-fjärran. Här finns också den ikonografiska framställningen, det narrativa och plats för metaforer, metonymer, allegorier.
Yttre kontext= Den vitala, relevanta omgivningen intill bilden. Text/ljud/musik/tal/bilder som är med och påverkar. Glöm ej att det kan vara rubriker, bildtexter och annat intill.
Sändarkontext= Det faktorer vi för in i bilden i och med vår kunskap om upphovspersonen/ägaren/utgivaren..
Mottagarkontext= Den sociala miljö som mottagaren är vid när tolkningen sker. Alltså handlar det dels om förhållandet mellan mottagaren och mediet och om förhållandet mellan mottagaren och omgivningen. Båda verksamma vid tolkningen.
Verket jag valde till Nordströmsanalysen hittade jag i vad jag antar vara någon form av
utställningsbok; BILD OCH ORD- författare möter konstnärer, av en konstnär vid namn Birgitta Eriksson och med det följer en tolkning i text av
författaren och poeten Ann Jäderlund. Tyckte nog att det var ett bra verk för att försöka se allt som hör till den inre kontexten med rörelse, harmoni osv osv. Försökte förstå vad jag tyckte gjorde att blev levande och kunde andas men tröttnade extremt fort eftersom det var svårt och min tolkning blev oerhört trist, jag citerar mig själv: "Det ger också rum i bilden att man upplever
kluddarna vara längre fram än det andra"... När en beskrivning så fint kunde handla om hur det ska skada lungan
ville jag omedelbart lägga bort analyserandet och göra något annat istället.
Panofskys ikonologiska metod:
1. Preikonografisk beskrivning= vissa FAKTISKA betydelser
2. Den konventionella fasen/ikonografiska tolkningen= det vi är införstådda med varandra vad det ska betyda. VAD DET INNEBÄR
3. Ikonologisk tolkning=
Inre betydelse. Vilket är det kulturhistoriska sammanhanget? Den
slutliga uttolkningen av verket. Djupdykning. De två ovan sätts samman.
Till den här analysmodellen valde jag verket nedan (första fotot) som är från uställningen "TOO TOO - MUCH MUCH" på Dhondt-Dhaenens-muséet i Belgien, av konstnären Thomas Hirschhorn. Fick tänka på reklam, vinst, nedskräpning, sopberg, miljöproblem, hur modeindustrin mår, sexism, passivitet och att vi bara är soffliggare som från vardagsrummet ser vad som händer, utan förmåga att ens förändra våra egna liv. Deppppp men Hirschhorn själv menar att man måste acceptera och SE det tillstånd som råder för att ha kraft att förändra det-samtidigt inte förlora sin humor och därför försöker han göra inbjudande, humoristiska installationer för att öppna upp för dialog och diskussion. Funderar på att kanske ta vidare det här till essäskrivandet..
Happy pause
Karin Wikström
Knökig sammanfattning Marner & Sonesson ur: Tilderapporten:
Det Denotativa:
I det plastiska skiktet ligger uppbyggnad i fokus: det materiella, färg, form, textur, innehåll.. Hit hör avbildningsrummet/ uttrycksplanen - direkt tolkning. Utrymme för illusion. Poppis hos konstnärer under modernismen. Det piktorala skiktet beskriver vad verket föreställer, vad för illusion av en verkligheten är det? Det avbildade rummet. I det referentiella rummet får vi med hjälp av fantasin lägga till det som saknas eller som vi inte kan se. Ex. lukt, smak, rörelser, hur det är utanför bilden. Vill vi kan vi räkna med fotograf/konstnär osv. Eller platsen där vi som betraktare befinner oss; till exempel framför en jeekla dataskerm. Braa att tänka på detta när man granskar en bild ur olika maktaspekter. Ramrummet kan vara intressant att tänka på om verket sträcker sig utanför bilden. Mellan det vi ser och det vi får lägga till med fantasin . associationer till ikoniska texken eller andra saker som har ett annat innehåll. Ex. Korset - jesu död, ros - kärlek - refererar alltså till en annan berättelse eller ett annat speciellt typ av rum. Här kan det ju också finnas utrymme för det icke förväntade. Redogör för tema(det som det talas om) och rema. Det som sägs om det som det talas om.
Det konnotativa:
Enligt t.ex Roland Barthes handlar det konnotativa mer om analysens subjektiva del, där vi får fylla i våra egna associationer. Men Sonesson menar att det konnotativa handlar om stilar, ismer och att vi genom att koppla bilden till rätt stil/ism (dialekt) gör en konnotativ analys. (Hänsyn till mediet). Intertextualiteten handlar om att man kan koppla en bild till en annan genom att se till genre eller stil. Sändar- eller mottagarorientering. Gynnad, icke-gynnad tolkning (relevant eller inte relevant för bilden). Spatial eller temporal cirkulation; evig eller tillfällig visning av bilden?. Främmandegöring= vanligt inom konst, att bryta från vanor, normer osv och bekantgöring= känna igen sig i, tycka om..vanligt i reklam
Metasemiotiska= Det verkliga, omgivningen påverkar bilden så att den får en annan betydelse. Bla bla, det får räcka. Till Sonesson-analysen valde jag fotografiet The Meal, nedan av den norska konstnären A K Dolven.
A K Dolven, The Meal. 2003
A k Dolven. 2 am south, 2003
A K Dolven, "Between two mornings - north", 2003
Metametasemiotiskt???
Anita Lönn: Foto på fotograf Christer Strömholm
A family affair - Edvard Derkert med Francis Bacon ansikten
.....
Derkert igen
Och den största gåvan till mänskligheten MÅSTE vara sammanfattningar.. Men nu flög en jättestor duva in i fönsterrutan och lämnade ett stort avtryck av vingar och slem?? Inte heller tryggt och jag orkar inte skriva mer nu utan ska istället börja fundera mer på essäääskrivandet. Heido
