uPDATE.

Gestaltningsarbetet.  Har ofta tänkt på hur bekvämt det är att tillhöra normen och hur jag och mitt vita hetero-jag riktigt har omhuldats av samhället. Även om jag såklart har funderat över och fantiserat på andra sätt att leva. Att sluta göra mig till kvinna, bort från tvåsamhet, heteronorm, stadsliv, bostadsrätt, högskolestudier osv. Men sedan har jag väl mer eller mindre förlikat mig med den medelklasssvenneSVAMP jag är + det faktum att jag ska bli LÄRARE. Även om det är lätt att bli alkoholmissbrukare eller få dödsångest av den tanken så måste jag säga att jag är nöjd. Och jag gillar att känna mig nöjd.

Hva har skjett sen sist da? Gestaltningsarbetet har ändrat riktning. Från This land is your land filmen till att fokusera mer på det NORMATIVA. Detta uttjatade begrepp som det slängs hit och dit med. Men nu är jag inne på att undersöka hur och på varför jag tillhör normen. En viss typ av queer-aktivism handlar om att, snarare än att belysa det "avvikande", belysa normerna. Visa spegeln, "vilka är ni??? Som är hetero och vita? Inte så mycket för att det inte ges tillräckligt med utrymme redan utan mer för att ställa frågan om vi som är omfamnade av normerna har reflekterat kring dem och det sättet att leva. Om den brittiska postkoloniala och feministiska teoretikern Sara Ahmeds har det skrivits "heterosexual orientation and the “straight” lines of direction that the orientation creates are not visible to us, causing us to believe that it is “natural” or “the norm,” which makes bodies that are not “in line” deviant.(länk här). Ahmeds teori om THE STRAIGHT LINE förklarar Fanny Ambjörnsson (ungefärligt)i en podd  som att: Om vi skulle förklara för en utomjording hur livet på jorden fungerar så kanske vi hade sagt: vi föds, som pojke eller tjej- och om du är tjej så förväntas du kanske vara lugn och gullig, du skaffar dig några eller någon bästis som senare i livet byts ut mot en pojkvän och efter kanske 3-4 pojkvänner hittar du någon som du vill stadga dig med. Kanske gifter ni er och sedan skaffar ni barn. Ni arbetar och livet RULLAR på. Sedan blir ni äldre, går i pension och längtar efter barnbarn. Så det jag gör just nu är i alla fall tre målningar som alla utgår från livet AT the straight line.

Den ovan är ett sidospår som det inte blev så mycket mer med.
Har haft en HEL DEL SIDOSPÅR, så till redovisningen tänkte jag ta med och visa några av sidospåren. Dels för min egen skull -för att se vad jag egentligen gjort, också för att jag har missat en hel del, t.ex handledningstillfällen men även för att det kanske kan inspirera och ge någon annan idéer till kommande projekt. Dessutom blir det ett för mig lite nytt sätt att redovisa på; att så tydligt presentera en process så det blir kul! Jag tänkte lägga upp redovisningen såhär (på en lång tapet visa olika stopp på vägen):

Jag tror att allt flängande och farande under den här kursen hänger ihop med hur svårt det är. Tankar och erfarenheter ska läsas, förstås sedan omsättas till handlingar. Mitt i allt som som ska tas in finns det så extremt starka åsikter som en hela tiden måste bearbeta, bemöta och förhålla sig till. Hur stor roll media spelar, internetsamhället, PK-sverige (som en del liberaler menar består av förhärskande åsikter som man inte får säga emot), individens ansvar/icke-individens ansvar, oro för hur framtiden kommer att bli OCH ALLT DET DÄR. Även om det inte slutar här eller någonsin så är det ändå lite skönt att kursen är över. För vilken pärs.

"Makten har alltid tillskansat sig rätten till att utmärka sina andra, samtidigt som den själv rör sig obemärkt" (Minh-Ha - någon annanstans härinne, 2012, s. 84).

¨

Interkulturalitet LES TROIS.

Gestaltningsarbetet.

hAR VARIT INNE PÅ MÅNGA OLIKA SPÅR.
 
~Högerextremism, fotografier.
~Att använda skor som jag sprayat med sprayfärg - antingen fota i olika miljöer eller i ett stort snurrhjul  (detta kommer EJ att bli av)- har sprayade skor men har tröttnat på den idén.
~RDZA-figurer i lera(se affischen på bilden nedan).
~Filmen This Land. (film inspirerad av konstnären Anawana Haloba som ställde ut på Fotografisk Center i Köpenhamn). Haloba skriver ner olika ord på sina händer samtidigt som hon nynnar på this land is your land. Har gjort en parafras av det verket (kan dock inte föra över det till min dator, så visar den imorgon på handledningen).

 
Annars läser jag och försöker sålla bland allt som kan föras in i gestaltningen/essän. Blev bland annat arg/irriterad/frustrerad/inspirerad av att läsa Janan Zapatas text på ETC:s ledarsida (nr 6 2017) som handlar om identitetens betydelse inom säkerhetspolitiken. Om hur Sverige är det land som har flest högerextrema mordhändelser per invånare i hela västeuropa under de senaste 25 åren. Och hur den högerpolitiska TERRORN inte utreds som terrorbrott utan hatbrott även om det som med tydliga politiska motiv med mål att påverka demokratiska institutioner och samhällsinstitutioner + skapa skräck är vad som definieras som terrorbrott. En högerextrem terror som riktar sig mot invandrare, hbtq-personer, vänsteraktivister m.m. Zapata menar att Säpos homogena grupp av män gör att just SÄPO inte upplever den högerextrema terrorn som ett hot på det sätt som de är de upplever den islamistiska terrorn, eftersom den islamistiska terrorn även gör dem till en del "av målet"... något som för med sig att Sverige fokuserar mer på den islamistiska terrorn som "det största hotet mot Sverige 2017". Trots att dessa "hatbrott" är överlägsna jämfört med den islamistiska terrorn. Jag har fortsatt med att läsa Trinh T Minh-Ha och blir otroligt inspirerad. Har även varit en del av inspirationen till videogestaltningen. 

Reflexiån les DEUxs (2). Interkulturalitet.

Lilibeth Cuenca Rasmussen. Amorformations, 2010.

Reflektion del 2.
Tänkte gå igenom lite av litteraturen som vi har läst till den här kursen. T:E:X: Interkulturella perspektiv - pedagogik i mångkulturella lärandemiljöer, av Hans Lorentz och Bosse Bergstedt (2016). Första kapitlet handlar om interkulturella perspektiv sammankopplat med modern och postmodern pedagogik. Här beskrivs interkulturalitet som något som framför allt används för att beskriva en handling, aktion och rörelse mellan individer, såsom interkulturell pedagogik. Medan mångkulturalitet snarare syftar till att beskriva ett tillstånd, en situation eller en position, t.ex. ett mångkulturellt samhälle eller en mångkulturell skola. Skolan beskrivs ha en ENORM möjlighet att jobba utifrån internationaliseringsperspektivet och få kulturell mångfald att lyftas fram som en positiv kraft. Men interkulturalitet och interkulturell kompetens finns knappt med (i styrdokument och annat) som något som ska prägla skolan.Idag är det snarare det interNATionella perspektivet som lyfts, vilket Lorentz och Bergstedt menar inte är samma sak, även interkulturell pedagogik (interkulturellt lärande, kommunikation, mångkulturell utbildning, skola osv) måste lyftas in och betonas.


Vi har också läst Zahra Bayatis kapitel om koloniala diskurser, rasifierings-praktiker och "den Andre" i lärarutbildningen, ur samma bok som nämns ovan. Det handlar om Bayatis avhandling "den Andre" i lärarutbildningen: en studie om den rasifierade svenska studentens villkor i globaliseringens tid" (2014) där kritisk vithetsteori och postkolonial teori används. Med kritisk vithetsteori synliggörs olika gruppers tillgång till privilegier och hur dessa privilegier är orsaken till de ojämlikheter som finns. Hur kolonialt konstruerade statushierarkier mellan grupper har fört med sig att vitheten och allt som kommer kring den är normen. Postkolonial teori används för att studera våra samtida samhällsproblem vars påverkan kommer som effekt och spår av kolonialismen. Bayati beskriver de konstruerade kategorierna "utländsk/invandrare" ur det koloniala perspektivet som "den Andre" och tar också upp begrepp som rasifiering - en social process som innebär att en viss befolkningsgrupp kategoriseras utifrån ras. Hur alla rasifieras men att det är skillnad mellan de med privilegier och de utan - som avviker från det som hör till normen. WHITENESS AS PROPERTY...

Avhandlingen handlar om det problematiska inom lärarutbildningen och bland annat beskrivs vardagsrasismen och de stereotypifieringar som existerar i vår vardag. Hur vi osynliggör den tillgång det är att ha ett annat modersmål eller hur studenter gång på gång betraktas som okunniga/inte får den hjälp de behöver och mycket mer. Det nämns också att vi behöver påminnas om att se språkets funktion som kommunikationsmedel och inte som någon bortsorteringsindikator eller substitut för 'ras'. "Kommunikation är en multilaterad relation som alla parter får ta ansvar för" (144). Avsaknaden av mer mångdimensionella perspektiv inom utbildningen för med sig att vi inte kommer bort från det eurocentriska/generaliserande i det som genomsyrar allt (exv. kurslitteratur, perspektiv). "..det misslyckade mångkulturella projektet skylls i europeiska samhällen på invandrarna samtidigt som det är majoritetssamhället som dominerar maktpositionerna och tillgängliggör eller håller undan privilegier från olika grupper" (s. 148). Bayati skriver också om skolvalfriheten som något som skulle kunna bryta upp segregationen, då elever från förorterna kan komma till de mer centrala eller andra skolorna, men att denna förändring inte riktigt har lyckats. Rasifierad segregation innebär för de marginaliserade grupperna att de ej får tillgång till privilegier såsom exv jobb, val av bostadsområde, delaktighet, påverkan av livsvillkor, samhällsutveckling eller tillräcklig utbildning (149). Det Bayati lyfte in från språkforskaren Valentin Mudimbe var också intressant. Mudimbe ska ha menat att den koloniala kunskapskonstruktionen för epistemologisk etnocentrism  gör att vi inte tror att det finns något att lära från "den Andre" (150): "...dessa mikro-orättvisor normaliseras och gjuts samman familjära och förgivettagna praktiker, attityder eller beteenden som upprätthåller ras-orättvisor" (151). Det krävs strukturella förändringar, dels i arbetsmarknadspolitik och bostadsplanering men också i utbildningssystemet - som bör motverka koloniala diskurser som är riktade mot medborgare med utomeuropeisk eller minoritetsbakgrund, enligt Bayati. (155).

Ur Athena Farrokhzad, Vitsvit (2013).

mER OM hur det går med gestaltning osv skriver jag i nästa blogginlägg. HEJSVEJ.

En fråga om stämning

Jean-Paul Bourdier, Bodyscapes.

likt indianer
har flator allt färre
någon annanstans att gå till
så det blir viktigt
att känna till
idéer och
att minnas eller avtäcka
det förflutna
och hur människorna
reste
medan de hela tiden mindes
den idé de hade
om vilka de var
indianerna, liksom flator
för det hela tiden
... vi försvinner aldrig
även om vi alltid
ger oss av
eftersom det enda hemmet
är varandra
de har ockuperat allt
det andra
koloniserat det; en
idé om oss själva är allt
vi äger


Ur Making Face, Making Soul (1990), red. Gloria Anzaldúa.
Återgiven i Trinh T Minh-Ha, någon annanstans, här inne, s.89, 2012.

REFLEKTeraT VECKA 1. (2). INTERKULTURALITET

 GLAPPET MELLAN DET SOM SÄGS OCH DET SOM GÖRS

Lilibeth Cuenca Rasmussen. Inbetweeness, 2014.

FÖRSTA VECKAN
Fick vi i uppgift att skapa och fundera på
vår integritet och våra gränser.
 Hitta glappet och göra avtryck.



Gick igenom gröna väggar på Contemporary Copenhagen.
Tittade in i Louise Bourgeois celler och fick
ta del av hennes värld och FORMSPRÅK.
Åkte buss i nästan 20 timmar.

Tillbaka till CÅÅÅååPENHaaagen,
till Fotografisk Center - där det i
ingången hängde en enormt stor väv
av Lilibeth Cuenca Rasmussen:

-

Song of a Bacha Bazi, Afghan Hound, 2011.

"Lilibeth Cuenca Rasmussen primarily engages in video and performance art. Cuencas productions involve scripted texts, composed music as well as intricate visual elements; costumes as set design. Cuenca gathers, adapts, and universalizes her narratives in both a critical and humorous approach in regards to issues such as identity, culture, religion, gender and social relations."

http://www.lilibethcuenca.com/

 

Just nu verkar det som att Lilibeth Cuenca Rasmussen
är min sidekick under det här arbetet. Det förändras
säkert men jag känner mig trygg med att börja där.
-

 Lilibeth Cuenca Rasmussen.
Song of a Bacha Bazi, Afghan Hound, 2011.

Lilibeth Cuenca Rasmussen. Being Human Being, 2014.
Performance på Nikolaj Kunsthal.

Lilibeth Cuenca Rasmussen.
Absolute Exotic, 2005.



Har mer samlat på mig och hittat inspiration än vad jag har gett mig in i något skapande. Läser Trinh T Minh-Has bok någon annanstans, här inne - som också ger mig tusen tankar och ingångar till LGBF70.

Det jag har börjat göra är att mixa gamla tidningar och vatten till grå, tjocka och skrovliga papper som jag eventuellt ska trycka grafik på. Har också börjat knåda en härlig brun lera för att känna efter om det är den skulpturALA vägen jag ska ta. Just nu behöver jag skriva ner lite ord och tankar för att komma fram till exakt vad det är jag ska undersöka. Kanske något med språk+tystnad? Eller om jag på något sätt kan gestalta hur en skola bör agera när nazistiska åsikter dyker upp? Hur viktigt det är att ta tag i och vilket förhållningssätt en lärare kan använda sig av vad det gäller avvikande åsikter /person. Jag försöker lära mig att skilja på åsikt och person och acceptera folk som inte tycker likadant som mig. Det är svårt, spec bland alla våra  oO0o0 FILTERBUBBLOR oO0o0 



Jag tror att jag började tänka extra mycket på att jag var VIT/SVENSK under mitt första år på gymnasiet. Jag gick på Angeredsgymnasiet där en stor del av eleverna var födda utanför Sverige. Det var delvis det som lockade mig att söka till den skolan från första början. Samtidigt som jag blev kategoriserad som svensk så fick jag också alltid svara att jag var halvt grek. Alla hade stenkoll på varandras härkomst, ursprung, religion osv.
 
Undervisningen bestod av projektbaserat lärande och under våra basgruppsmöten satt vi i små grupper och pratade mer om livet än om skolan. Några killar i min basgrupp kunde till exempel berätta om hur de inte kunde handla på Åhléns eftersom de blev utslängda pga sin hudfärg. Nästa gång kunde någon som flytt till Sverige berätta om sin resa och hur det hade varit i hens hemland. Det var en lärorik tid samtidigt som det var en för jobbig miljö att vara en 17-årig tjej i. Min upplevelse var att killarna styrde hela skolan och tryckte ner varenda tjej. Det var KBs -knullbrudar, katter, oskulder M.M (märker nu att jag har förträngt alla olika kategorier och benämningar). Stämningen av att konstant bli objektifierad och det faktum att ingenting fungerade på det sätt som jag hade förväntat mig att gymnasiet skulle göra gjorde att jag hoppade av efter ett år och bytte till en skola med högre intagningspoäng och (förmodligen inte helt oväntat) färre elever födda i andra länder än Sverige. Tror inte att tjejerna blev mindre objektifierade på den skolan som jag bytte till men minns i alla fall att jag slutade vara nervös för att gå förbi uppehållsrum eller till bamba. Mitt nya gymnasium var helt enkelt mer likt skolan så som jag var van vid den... GÖTEBORG är en alltför tråkig och segregerad stad och jag antar att vi bara får anstränga oss MER MER MEr och mer för att försöka skapa skolor där ALLA kan trivas.