GLAPPET MELLAN DET SOM SÄGS OCH DET SOM GÖRS
Lilibeth Cuenca Rasmussen. Inbetweeness, 2014.
FÖRSTA VECKAN
Fick vi i uppgift att skapa och fundera på
vår integritet och våra gränser.
Hitta glappet och göra avtryck.
Gick igenom gröna väggar på Contemporary Copenhagen.
Tittade in i Louise Bourgeois celler och fick
ta del av hennes värld och FORMSPRÅK.
Åkte buss i nästan 20 timmar.
Tillbaka till CÅÅÅååPENHaaagen,
till Fotografisk Center - där det i
ingången hängde en enormt stor väv
av Lilibeth Cuenca Rasmussen:
-
Fick vi i uppgift att skapa och fundera på
vår integritet och våra gränser.
Hitta glappet och göra avtryck.
Gick igenom gröna väggar på Contemporary Copenhagen.
Tittade in i Louise Bourgeois celler och fick
ta del av hennes värld och FORMSPRÅK.
Åkte buss i nästan 20 timmar.
Tillbaka till CÅÅÅååPENHaaagen,
till Fotografisk Center - där det i
ingången hängde en enormt stor väv
av Lilibeth Cuenca Rasmussen:
-
Song of a Bacha Bazi, Afghan Hound, 2011.
"Lilibeth Cuenca Rasmussen primarily engages in video and performance art. Cuencas productions involve scripted texts, composed music as well as intricate visual elements; costumes as set design. Cuenca gathers, adapts, and universalizes her narratives in both a
critical and humorous approach in regards to issues such as identity,
culture, religion, gender and social relations."
Just nu verkar det som att Lilibeth Cuenca Rasmussen
är min sidekick under det här arbetet. Det förändras
säkert men jag känner mig trygg med att börja där.
-
är min sidekick under det här arbetet. Det förändras
säkert men jag känner mig trygg med att börja där.
-
Lilibeth Cuenca Rasmussen. Being Human Being, 2014.
Performance på Nikolaj Kunsthal.
Performance på Nikolaj Kunsthal.
Lilibeth Cuenca Rasmussen.
Absolute Exotic, 2005.
Har mer samlat på mig och hittat inspiration än vad jag har gett mig in i något skapande. Läser Trinh T Minh-Has bok någon annanstans, här inne - som också ger mig tusen tankar och ingångar till LGBF70.
Det jag har börjat göra är att mixa gamla tidningar och vatten till grå, tjocka och skrovliga papper som jag eventuellt ska trycka grafik på. Har också börjat knåda en härlig brun lera för att känna efter om det är den skulpturALA vägen jag ska ta. Just nu behöver jag skriva ner lite ord och tankar för att komma fram till exakt vad det är jag ska undersöka. Kanske något med språk+tystnad? Eller om jag på något sätt kan gestalta hur en skola bör agera när nazistiska åsikter dyker upp? Hur viktigt det är att ta tag i och vilket förhållningssätt en lärare kan använda sig av vad det gäller avvikande åsikter /person. Jag försöker lära mig att skilja på åsikt och person och acceptera folk som inte tycker likadant som mig. Det är svårt, spec bland alla våra oO0o0 FILTERBUBBLOR oO0o0
Jag tror att jag började tänka extra mycket på att jag var VIT/SVENSK under mitt första år på gymnasiet. Jag gick på Angeredsgymnasiet där en stor del av eleverna var födda utanför Sverige. Det var delvis det som lockade mig att söka till den skolan från första början. Samtidigt som jag blev kategoriserad som svensk så fick jag också alltid svara att jag var halvt grek. Alla hade stenkoll på varandras härkomst, ursprung, religion osv.
Undervisningen bestod av projektbaserat lärande och under våra basgruppsmöten satt vi i små grupper och pratade mer om livet än om skolan. Några killar i min basgrupp kunde till exempel berätta om hur de inte kunde handla på Åhléns eftersom de blev utslängda pga sin hudfärg. Nästa gång kunde någon som flytt till Sverige berätta om sin resa och hur det hade varit i hens hemland. Det var en lärorik tid samtidigt som det var en för jobbig miljö att vara en 17-årig tjej i. Min upplevelse var att killarna styrde hela skolan och tryckte ner varenda tjej. Det var KBs -knullbrudar, katter, oskulder M.M (märker nu att jag har förträngt alla olika kategorier och benämningar). Stämningen av att konstant bli objektifierad och det faktum att ingenting fungerade på det sätt som jag hade förväntat mig att gymnasiet skulle göra gjorde att jag hoppade av efter ett år och bytte till en skola med högre intagningspoäng och (förmodligen inte helt oväntat) färre elever födda i andra länder än Sverige. Tror inte att tjejerna blev mindre objektifierade på den skolan som jag bytte till men minns i alla fall att jag slutade vara nervös för att gå förbi uppehållsrum eller till bamba. Mitt nya gymnasium var helt enkelt mer likt skolan så som jag var van vid den... GÖTEBORG är en alltför tråkig och segregerad stad och jag antar att vi bara får anstränga oss MER MER MEr och mer för att försöka skapa skolor där ALLA kan trivas.
Absolute Exotic, 2005.
Har mer samlat på mig och hittat inspiration än vad jag har gett mig in i något skapande. Läser Trinh T Minh-Has bok någon annanstans, här inne - som också ger mig tusen tankar och ingångar till LGBF70.
Det jag har börjat göra är att mixa gamla tidningar och vatten till grå, tjocka och skrovliga papper som jag eventuellt ska trycka grafik på. Har också börjat knåda en härlig brun lera för att känna efter om det är den skulpturALA vägen jag ska ta. Just nu behöver jag skriva ner lite ord och tankar för att komma fram till exakt vad det är jag ska undersöka. Kanske något med språk+tystnad? Eller om jag på något sätt kan gestalta hur en skola bör agera när nazistiska åsikter dyker upp? Hur viktigt det är att ta tag i och vilket förhållningssätt en lärare kan använda sig av vad det gäller avvikande åsikter /person. Jag försöker lära mig att skilja på åsikt och person och acceptera folk som inte tycker likadant som mig. Det är svårt, spec bland alla våra oO0o0 FILTERBUBBLOR oO0o0
Jag tror att jag började tänka extra mycket på att jag var VIT/SVENSK under mitt första år på gymnasiet. Jag gick på Angeredsgymnasiet där en stor del av eleverna var födda utanför Sverige. Det var delvis det som lockade mig att söka till den skolan från första början. Samtidigt som jag blev kategoriserad som svensk så fick jag också alltid svara att jag var halvt grek. Alla hade stenkoll på varandras härkomst, ursprung, religion osv.
Undervisningen bestod av projektbaserat lärande och under våra basgruppsmöten satt vi i små grupper och pratade mer om livet än om skolan. Några killar i min basgrupp kunde till exempel berätta om hur de inte kunde handla på Åhléns eftersom de blev utslängda pga sin hudfärg. Nästa gång kunde någon som flytt till Sverige berätta om sin resa och hur det hade varit i hens hemland. Det var en lärorik tid samtidigt som det var en för jobbig miljö att vara en 17-årig tjej i. Min upplevelse var att killarna styrde hela skolan och tryckte ner varenda tjej. Det var KBs -knullbrudar, katter, oskulder M.M (märker nu att jag har förträngt alla olika kategorier och benämningar). Stämningen av att konstant bli objektifierad och det faktum att ingenting fungerade på det sätt som jag hade förväntat mig att gymnasiet skulle göra gjorde att jag hoppade av efter ett år och bytte till en skola med högre intagningspoäng och (förmodligen inte helt oväntat) färre elever födda i andra länder än Sverige. Tror inte att tjejerna blev mindre objektifierade på den skolan som jag bytte till men minns i alla fall att jag slutade vara nervös för att gå förbi uppehållsrum eller till bamba. Mitt nya gymnasium var helt enkelt mer likt skolan så som jag var van vid den... GÖTEBORG är en alltför tråkig och segregerad stad och jag antar att vi bara får anstränga oss MER MER MEr och mer för att försöka skapa skolor där ALLA kan trivas.
