Har inte varit i skolan än pga har prioriterat sol, överlevnad - ::OMVÄRLDEN::
Men kursen känns spännande och utvecklande!
Appropriera. Tillägna sig. Lägga beslag på.
Jag minns tiden på dagis och att jag ALLTID ritade. De andra barnen satt inte sällan bredvid och härmade mig. VADFAAN???? tänkte jag nog inte men jag hatade det och jag hatade dem. Har sedan dess varit livrädd för att härma någon annan. Vill inte göra någon upprörd..? Blir heller aldrig nöjd när jag gör något som jag vet/tror att inte jag själv har kommit på "från grunden". Vad ska vi då göra med alla INSPIRERANDE verk och tankar omkring oss... Jag mjuktestar att härma två favoritverk. Utan något särskilt syfte (förutom att ta dem från instagram till mitt hem + bloggis) mer än att känna på det och känna att det är OFARLIGT.
"Appropriationsbegreppet är alltså ett synnerligen brett begrepp, med vaga gränser mot andra företeelser så som collage, montage, pastisch, parafras, intertextualitet, etcetera. I sin avhandling Identical, but still different: On artistic appropriation in visual art (Uppsala universitet, 240 s) föreslår estetikforskaren Rikard Ekholm en betydligt snävare definition. Begreppet ”konstnärlig appropriation”, menar han, bör i fortsättningen reserveras för just det slags exakta repetitioner som Sturtevant ägnar sig åt, det vill säga ”konstverk som för blotta ögat är oskiljaktiga från redan befintliga konstverk.”
"Appropriationen går inte att skilja från en kopia eller en förfalskning med blotta ögat. Skillnaden, menar Ekholm, ligger i det bakomliggande syftet. Appropriationen har ett konstnärligt syfte. Den är avsedd att föras in i konstvärlden som ett nytt konstverk. Förfalskningen är skapad i bedrägligt syfte. Den utger sig för att vara sin förlaga. Kopian har inget annat syfte än att vara just en kopia eller ”stand-in” för förlagan, att användas i till exempel utbildningssyfte."
/// Fabian Kastner.
Elaine Sturtevants
//\\
Joseph Beuys FAT CHAIR
GIBCA. A story within a story
Göteborgs internationella konstbiennal handlar i år om historieskrivning och vilka berättelser vi tar del av. Hur konsten kan öppna upp för olika samtal, tankar och ifrågasätta sanningar. Under vernissageveckans KICKOFFöreläsning och samtal talade GIBCAS curator Elvira Dyangani Ose, Achille Mbembe; historie- och politikprofessor och Sarah Nuttall, professor i litteratur och kulturstudier om afrikansk estetik och politik. Lite saker började min blötmjuka amöba till hjärna i alla fall att fundera på efteråt:
Skillnaden mellan öppna och slutna STORIES....
Hur vår västerländska historia sedan 1500-talet är så överlägsen och hur ca alla andra berättelser utgår från den.
Vad som kommer att "dominera" efter kapitalismen? Nationalism? Socialism? Hur kan vi förändra vårt RÅDANDE system? Genom konsten? I så fall borde konsten nå ut till ALLA människor och inte bara vandra runt i konstinstitutionernas redan medvetna krets. Den sydafrikanska konstnären Mary Sinbande (bilderna) nämndes och jag tycker hon verkar otroligt coOol..* Synd att inte hon är med under GIBCA.
INFÖR kommande APPROPRIATION
Jag funderar lite på att välja Immaculada Salinas, som i sitt verk Microrrelatos en rojo, har skrivit berättelser till en familjs fotoalbum och ger kvinnan i bilderna en central plats. Eller Jacob Kirkegaard som återskapar lekar han lekte som barn i filmerna TRISTELEG#1-3, eftersom han är en ljudkonstnär har ljudet en stor betydelse. Om det inte blir det så kanske något likt Carlos Motta, som har gjort en film Deseos, som handlar om två kvinnor som mötts av mycket förtryck och motstånd genom att trotsa samhällets normer. Men det är svårt att bestämma nu eftersom jag vill uppleva och se det innan jag sätter igång. Tittar på dessa vackra djur sålänge.
Kader Attia, Cultures are Following the Same Animal #1. 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar