REflektion sju

Sista reflektionen.
Nu måååste jag hitta tillbaka till min process och berättelse. Anstränger mig för att förstå vad det är jag gjort och varför. Till en början såg allt så mörkt och dystert ut. Det var tungt att jag ens orkade bli upprörd över flashbackkommentarer och medias bild av Biskopsgården. Jag antar att jag ville bli upprörd. Men nu vill jag inte det längre. Ändå finns vissa av kommentarerna fortfarande kvar i mitt huvud och trots att jag mer än gärna ser mig själv som en del av "slödderprocenten" på Hisingen så stör det mig att det var och varannan gång ska poppa upp när jag åker över Göta-Älv bron.

ÄR DET SÅ HEMSKT DÅ? I senaste numret av Tidningen Hisingen hade de gjort en undersökning som visade att 78% av de boende i Biskopsgården känner sig trygga. Glada nyheter! Och det finns så många underbara personer som arbetar för en bättre syn på stadsdelen. Det får man inte glömma bort.. Tänker att boendesegregation absolut är ett bra ämne att skapa uppgifter utifrån när man blir lärare. Resa genom vårt uppdelade Göteborg. BORT med det. BLANDA RUNT LITE I GRYTAN.

I alla fall har jag försökt att få den dåliga energin att rinna av mig. Till slut rann den ut på en ledsen tavla. Men det blev inte tillräckligt mycket upprörda och ondskefulla känslor och egentligen vill jag bara hälla svart färg överallt och göra tusen hål i den men för tillfället har jag hängt över en sönderklippt soppåse.

I veckan plockade jag på mig lite saker under en promenad i Biskop. Med dem ville jag få till något fyllt av kreativitet, fantasi och hopp. Hittade ett par skor, en handväska, en lampa, en laddare och grenar. Nu tänker jag på något sätt få ihop väven (ögat) med lampan, som har blivit rosa istället för grå. Lite ska det handla om nytt ljus på stadsdelen... Men det ska inte se ut som på bilden nedan, eftersom allt blev väldigt rörigt, men på något sätt vill jag försöka presentera det här, som två olika intryck av en stadsdel.

 

Filmen med Mark Lombardi var väldigt spännande.. Jag hade gärna fört in lite större tankar i arbetet, om segregation, orättvisor, gängbråk, otrygghet och polarisering och hur man i en önskedröm skulle vilja att GÖTEBORG såg ut. Att det är möjligt att bygga bort de problem vi har och förändra på tusen olika sätt. Men jag märkte snabbt att det var för jobbigt att tänka på. Man kan väl få lov att bara försöka känna lycka, väva i glada färger och fokusera på att ÖVERLEVA februarimånad...

Tyvärr lyckades jag missa två handledningstillfällen. Nu känns det som att jag irrar runt i mörkret och inte vet vad jag håller på med. Tror att det kommer att bli hemskt under redovisandet när jag ska försöka presentera ofärdiga tankar med ofärdiga resultat. Hade gärna tagit hjälp av hela världen till det här projektet men lik förbannat har jag hamnat ensam i soffan med bara nystan och knäppa tankar att prata med. Hade det vart sommar hade jag satt mig och vävt på plats i Biskop eller någon annanstans. Jag hade studerat träd och gömt hemliga meddelanden under stigar. Tagit en duk med mig ut i skogen och använt löven som färg. Kanske tältat på den lilla sjö jag såg och gjort upp en eld utanför Ica. Bjudit på grillad falukorv och skrattat med barnvagnar och gamlingar. mmmmm, det hade jag gjort. Nu är det tyvärr så att jag är allergisk mot kyla, samtidigt som jag är en hemmamysmissbrukare, förmodligen i behov av tvångsvård. Eller också vår och sommar.

Inspiration jag har haft i telefÅNen och i böcker nära till hands under arbetets gång: