*skolans barn är ett projekt
*lagstiftningens barn är en klient
*socialarbetarens barn är ett problem som ska lösas och ett fall att placera
*näringslivets barn är marknadens demografi
*ekonomins barn är statistik
*medicinens barn är ett komplext organiskt system
*litteraturens barn är en vuxens författares konstruktion
*historiens barn är oftast dött
*filosofins barn är en konkret metafor för diverse abstrakta idéer
*poesins barn är mannens far
*de sköna konsternas barn är naturbegåvat, musikaliskt, konstnärligt och en uttrycksfull skådespelare
*religionens barn är en dyrbar, perfekt gåva som behöver en fundamental omstrukturering
Ur en artikel skriven av Karen Coats, som handlar om våra olika discipliner och deras syn på barn, exempel tagna från Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva.
(Stina Wirsén)
Vad är en barnbok?
Jag har nu börjat läsa Barnbokens byggklossar(2004) av Maria Nikolajeva och Barnboken i Samhället(2013) av Lena Kåreland. Båda böckerna inleds med förklaringar till vad ett barn är, beskrivningar om vad som är utmärkande för litteratur skriven för barn, maktspelet mellan barn och vuxna och hur det påverkar böckerna att de är skrivna av vuxna men för barn. Ett kortfattat svar på vad en barnbok är beskrivs som; den litteratur som är skriven, publicerad, marknadsförd och behandlad av experter med barn (barn enligt FN:s definition; människor i åldern 0-18) som dess huvudsakliga publik. De böcker som bokförlagen marknadsför som barn- och ungdomsböcker är det vi räknar tillhöra till den genren. Det kan vara svårt att bestämma exakt vad som ska vara barnlitteratur. Flera exempel finns på böcker skrivna för vuxna men som sedan tilltalat allt yngre människor, och tvärtom. Harry Potter är ett exempel på en ungdomsbok som även nått en vuxen publik. Över tid kan målgruppen också förändras, som Daniel Defoes Robinson Crusoe och Jonathan Swifts Gullivers resor som till en början var tänkta för vuxna men som idag är självklara för människor i lägre åldrar. Det är vanligt att man generaliserar och bedömer barnböcker på andra sätt än övrig litteratur, det pratas och "bra och dåliga barnböcker" men varför och för vem är boken bra? Maria Nikolajeva nämner att barnböcker inte är ålders-, köns- eller kulturellt neutrala och att det delvis därför är svårt för oss vuxna att bedöma den litteratur dit vi inte hör till de huvudsakliga mottagnarna.
Makten över barnen
Ur maktsynpunkt är barnböcker en speciell typ av litteratur, eftersom det är en kommunikationsform som medvetet är skapad av de med makt, för de maktlösa. Vi som vuxna (och överordnade barnen, vad gäller bland annat ekonomiska, sociala, politiska beslut) - vi är normen och såklart sätter det mycket prägel på utformningen och innehållet av det som vi skriver för de underordnade. Nikolajeva kopplar barnlitteraturen till queerteorin (som handlar om att ifrågasätta våra normer och maktförhållanden; det heterosexuella bör inte ses som det normativa eftersom exempelvis homosexualitet då blir något avvikande och som också får lägre prioritet). Eftersom barnlitteraturen också handlar om maktförhållanden bör kanske vuxennormaliteten ifrågasättas. Som barnboksförfattare ger man ofta huvudpersonerna (vanligtvis barn) makt för en viss tid, för att sedan ta tillbaka den. Obegränsat med makt åt den fiktiva karaktären (ex Pippi) är också det ett alternativ, men det är kanske samtidigt att ljuga? Inget barn har obegränsat med makt i Sverige (om man ser till de olika lagar och regler) men vad man som författare kan tänka på är att man genom barnlitteraturen gör läsaren medveten om att de regler och normer vi vuxna lever efter inte är absoluta, att det finns alternativ. Siv Widerberg är ett exempel på en författare som försökt att ge röst åt barnen i sitt skapande, med direktkontakt med barn ute på skolor tog hon mycket intryck av deras åsikter och lät dem kommentera ge sina egna röster åt böckerna.
Historiskt - idag
Böcker skrivna för barn är något relativt nytt, först under sent 1600-tal började man i västvärlden se barndomen som en fas av människans utveckling och barn som egna individer, inte enbart miniatyrer av de vuxna. I slutet av 1700-talet kan man räkna med att de första böckerna för barn skrevs, ofta hade de ett didaktiskt syfte; man ville att uppfostra och undervisa barnen (det oskrivna bladet, men detta var såklart endast för en begränsad grupp barn). Genombrottet för den moderna svenska barnboken kan man räkna till år 1945, efter kriget infördes barnbidrag och man ville ge barnen möjligheter till ökad kulturell stimulans. Fortfarande har vi mycket implicita normer och värden som vi försöker förmedla genom litteraturen och för att få barnen att lätt anpassa sig och tänka i enlighet med det samhälle som vi vill ha. Jag tycker att det är väldigt intressant med vad vi ser som barndom idag och övergångsfasen till vuxenlivet, jag har haft många tankar på att undersöka det i det här maktarbetet men det känns kanske lite väl mäktigt att sätta sig in i det nu. I alla fall, så refererar Lena Kåreland i sin bok till Thomas Ziehe och beskriver att barndomen idag enligt många forskare har "avsakraliserats", fått minskat inflytande och att barndomen som en separat kategori kan ifrågasättas eftersom barnen idag mer eller mindre inkorporeras med ungdomskulturen och de vuxnas problem och vardag (via medier och annat). Det är inte längre någon skyddad, privat eller avskild del av verkligheten. Något som också präglat barnlitteraturen. Kanske måste man jobba mer med barn eller ha egna för att ha en vettig åsikt om det.
"Human beings not only have a propensity to dwell in imaginary worlds. They have a positive need to do so."
- Hillis Miller
Bokens uppbyggnad, vad ska förmedlaS och för vem?
Barn i olika åldrar vill oftast läsa olika saker. I de yngsta åldrarna handlar det mycket om ett lekdeltagande under läsningen och ofta uppskattas förmänskligade djur och figurer, skriver Lena Kåreland. Man har en lekfull attityd till det man läser eller hör och kan sedan i lekform hantera det man har tagit del av i boken. När man blir lite äldre, kanske runt 6 år, vill många höra böcker med mer äventyr i. En hjälte eller hjältinna som man kan identifiera sig med för att bli lite mer medveten om vem man själv är. Vi har också en mer tänkande läsning, när man vill lära känna sina känslor, reaktioner och få en klarare bild över samhällets normer och värden. Man vill kunna reflektera över det man läser och förstå sig själv och världen bättre. I det pragmatiska läsandet, där många vuxna befinner sig, handlar det om att lösa det man behöver för stunden. Är man en driven läsare intar man en roll som tolkare, när man använder texten för att kunna diskutera, analysera och förhålla sig mer granskande kring det man tar del av. Tolkarens läsarroll är det många människor som aldrig når till.
Händelserna i boken är viktiga för intrigens utveckling och för att det ska bli en uppslukande bok. Man måste kunna koppla ihop de olika händelserna på ett skickligt sätt och hela tiden ställa sig frågan "Varför?" som barn så ofta gör när man läser upp något för dem. Kausalitet (orsak - verkan) och intentionalitet blir viktigare än i verkliga livet, allt som händer måste vara relevant och viktigt för bokens uppbyggnad. Ett typiskt handlingsförlopp i en barnbok är:
hem (trygghet, men också tråkigt) - uppbrott hemifrån - äventyr (spänning) - hemkomst. Det lyckliga slutet är någonting som enligt Nikolajeva, ställs som ett absolut krav för att en barnbok ska bli bra, enligt flera forskare och läspedagoger. Men öppna slut blir också allt vanligare, en slags avrundning där läsaren själv tillåts bestämma hur det slutar. Men vad är egentligen ett lyckligt slut? Det är såklart genre- och kulturbetingat. Handlar det om att möta sitt livs kärlek eller bara komma hem till tryggheten? Det ska jag fundera lite mer på.
Lite andra tankar jag har fått (eller i alla fall måste fundera på) efter att ha läst Barnbokens byggklossar:
Vad boken ska ha för huvudmotiv/tema, sidomotiv/sekundärt tema? Ska det vara explicit/öppet eller implicit/underförstått? Sökandet, som är ett vanligt motiv i barnboken, ska det finnas med? Ska det finnas en kamp mellan gott och ont? En gåta eller ett mysterium? På vilket sätt speglas vänskap? Miljön - hur bidrar den till personkarakteristiken, vad skapar den för atmosfär och känsla? Vanligaste barnboksmiljön är sommaren på landet eller i en liten stad.. Bokens karaktärer- huvudpersonen/protagonisten - ska det också vara titelpersonen? Ska det vara en tydlig huvudperson? Kollektiv huvudperson? Bipersoner? Vad ska det vara för genusperspektiv? Barn har lättare att identifiera sig med barnkaraktärer än till exempel vuxna, så om jag ska gå vidare med min möstermamma blir det intressant vilka jag väljer att ha kring henne. Kommer det gå att identifiera sig med henne eller kommer de andra runtomkring få ta mer plats?
Estetisk upplevelse eller pedagogiskt redskap?
Pedagogiska och litterära aspekter
Lena Kåreland beskriver att barnbokens utveckling kan ses som en rörelse från det pedagogiska med riktning mot det estetiska. Oavsett alla som tar del av boken, förläggare, lärare, föräldrar, forskare och barnen så är det viktigaste upplevelsen, som, såklart, kan vara helt olika. Läsaren kan ska helst få en estetisk och pedagogisk upplevelse på samma gång.
Barnboksutgivning
Barnboksutgivningen ökar idag och översättningarna från andra länder (främst från engelskspråkiga världen, Danmark, Norge) har totalt sett varit större än andelen svenska originalböcker. Väldigt få böcker från tredje världen och med östeuropeiskt ursprung översätts till svenska, vilket ju kan kritiseras med tanke på att vi har så många människor i Sverige av andra nationaliteter. Vi saknar även författare som sträcker handlingen längre ut än från Europas gränser. Föga förvånande är det vit medelklass som dominerar vår barn- och ungdomslitteratur även om det finns många böcker som handlar om olika sociala villkor, från den flotta överklassen till hemlöshet. Miljömedvetenheten syns också allt mer. Så även ett mer positivt genusperspekiv, nya förlag som Olika och Vombat har krav på att de böcker som de ger ut måste uppfylla krav på demokrati-, jämställdhets- och mångfaldsperspektiv, ett exempel på en sådan bok är Kivi och monsterhund av Jesper Lundqvist (illustratör Bettina Johansson). I den här boken kom pronomenet "hen" med för första gången. Ängsliga pojkar och kaxiga tjejer börjar rucka på de gamla könsstereotyperna och numera har kvinnliga huvudpersoner bland ungdomsböcker gått om de manliga (år 2006: 65% kvinnor och 35% män).
Kivi och monsterhund
För barnboksförfattaren blir barnet inte sällan ett objekt. Man skriver sina värderingar, ideal och hur man själv uppfattar barnet och barndomen. Det behöver inte något negativt, utan är, enligt mig, helt klart en fördel. Det är väl därför man från första början ens har ett intresse av att skriva för andra. Jag har nu skrivit om mönstermamma och om tråkiga föräldrar som aldrig hittar på något roligt. Lite inspiration för det; bland annat Sara Kadefors - Nyckelbarnen, som är en bok där de vuxna som beter sig som svikare, är självupptagna och allt utspelas i en förortsmiljö med huvudpersonen Siri. Mycket handlar om det svikna barnet. Är det intressant? Jag har också funderat lite på den eviga debatten; om barnen ska "skyddas" från våld, det onda och det skrämmande eller ska de informeras och bli medvetna om hur världen och samhället ser ut? Och kan något bli för fantasifullt och drömskt? Hur mycket uppskattas det enformiga eller realistiska? Min lilla dröm är nu att göra en (tre var minsann att ta i, tror jag) uppslukande, inlevelsefull och så lustfylld bok som möjligt. Andra tankar och sidospår ska jag välkomna, kanske kan de bli en del av slutresultatet på något sätt ändå. Det är omöjligt att planera hur det ska bli så nu kör jag bara på istället, just do it(!) så får jag seee om det ens blir intressant för någon annan än mig själv när allt är klart.. *KRAM OCH GLAD PÅSKIZz*!
Att titta mer på: Barbro Lindgren, Lisen Adbåge, Pija Lindebaum (Gittan-böckerna), Eva Lindström + Ellen Key, som såg barnet som en Ledstjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar