Linassignment #2!!!

Öppna upp och visa en del av dig själv.

När jag var liten tog jag hand om en svalunge som inte kunde flyga.

I min nya mammaroll kände jag ett mycket stort ansvar för den pipande varelsen, den skulle få det supertoppenbra hos mig. I ett fint litet bo låg den och slutade inte att gapa. Jag tog flugsmällaren, gick ut i ladugården och kom tillbaka med en påse full med flugor. Hungern verkade aldrig stillas så jag gav den lille mer och mer mat. När den äntligen slutade gapa efter mer kände jag mig väldigt nöjd. Tills jag insåg att något inte var supertoppenbra längre. För den lille fågeln var död. Jag hade matat ihjäl den.

Den vanskapta gåsungen, bara några minuter innan allt ska ta slut. Slut på haltandet, nedtrampandet och utfrysningen från de andra. Slut på allt trillande under värmelampan och svårigheterna med att få i sig mat. Den är varm och dunig och blundar när jag försiktigt klappar den och säger hejdå. Vissa farväl är jobbigare än andra D:

Snart är det påsk!
En glad påsk skulle kunna starta med en titt
på vad som kan ske på en annan plats än hemma vid köksbordet.
Jag vet inte varför men jag tänker alldeles för ofta på djurhållning och att min empati för djur är oändlig, onödig (eftersom jag inte gör särskilt mycket åt det) och extremt krävande. Alla har vi våra svaga punkter.